Hur klarar man av det?

Tillbaka

Inlägg postat:

2012-03-01 kl. 14:58

Postat av: josefing

Hur klarar man av det?

 

Gör allt jag kan för att inte tappa fotfästet. Men det är så svårt. Hur klarar man av det? Hur klarar Du av det? Hur pallar man ens tanken 'obotlig, kronisk sjukdom', hur ska man orka ha ont v a r e n d a dag. För min del så började det med en enorm bröstsmärta. Läkarna trodde (såklart) magkatarr och stress, de trodde muskelinflammation i bröstkorgen, de trodde hjärtsäcksinflammation. Tusen blodprover, massa läkarbesök och röntgen. Sen googlade jag, och fann en lista på symtom på fibromyalgi. När jag läste listan så var det bara 'check', 'check', 'check'...plötsligt lades enmassa pusselbitar ihop. Jag blev helt knäckt. Jag har aldrig haft så ont som jag har nu, men jag har haft krämper eller liksom småbesvär med mycket olika saker, till synes helt skilda från varandra, men nu förstår jag att de kanske alla var symptom på något mycket större. Jag har träffat en Jättebra läkare. Han är förstående, metodiskt, noggrann och inlyssnande. När han sa att det kan vara ångest så försökte jag acceptera det, trots att det gick emot allt jag kände/visste. När jag berättade det nästa gång vi sågs så bara accepterade han det, har aldrig nämnt det igen. Helt otroligt skönt! Nu har jag (äntligen) gjort tillräckligt med prover så jag har fått en remiss till reumatologen. När han tryckte på punkterna den här gången gjorde det så sjukt mycket ondare än förra gången han gjorde det. Från bröstsmärtan så har smärtan bara spridit sig som en löpeld över hela kroppen. Från topp till tå. IBS, sover 4-5 timmar om natten, lite koncentrations/minnes problem, domningar (!) i armar, ben och händer, yrsel, grusig och dimmig syn, stelhet m.m m.m... Det blir jobbigt att diska, rensa kattlådan, bära grejer, gå snabbt, skriva, tvätta, duscha..jag får t.o.m. ont av att ligga. Det finns ingen vila någonstans, ingen luft. Kommer det alltid vara så här? kommer det bara bli värre och värre så som det blivit det senaste halvåret? Kommer jag kunna jobba? Kommer jag kunna skaffa barn? Kommer jag förändras? Kommer jag alltid vara trött och orkeslös? När min man fyllde år gjorde som jag alltid gör, hämtar presenterna, köper finfrukost på sängen, vi går en runda på stan, städar iordning inför kvällens fest..inga problem. När jag vaknade dagen efter..alltså jag kunde inte ens ta mig upp ur sängen. Om jag gör minsta lilla mer än vad jag brukar (jobba typ) så blir jag sjuk dagen efter. Var i London över en helg, var sjuk i en vecka. Har så jävla mycket sjukfrånvaro (helt nytt jobb. drömjobbet.), jag kommer aldrig få förlängt. Och När drar man gränsen? När vet man att man pressar sig själv för hårt så att det drabbar en själv i slutändan? Ingenting är som det en gång var. Allt har förändrats. Hur accepterar man det?

 

Inlägg postat:

2012-03-20 kl. 21:37

Postat av: Justanothergirl

Jag känner med dig det är svårt när man först får diagnosen. Men det att veta sina gränser kommer så småning om man lär sig med tiden. Jag tänker så här bara för att jag har en diagnos behöver jag inte se mig själv som förändrad eller sjuk jag är jag den jag alltid vart. det jag gjort är att jag har inga måsten längre. det är okej att inte göra allt på en gång och det behöver inte vara super rent.min omgivning får acceptera att jag inte gör allt som förr. numera har jag ofta köpe kakor och gör bara tårtan för att jag inte ska bli dålig. men du kanske ska ta kontakt med läkare och få nån att prata med, för mig hjälpte det enormt. mycket handlar om att accptera att man kanske ska ta det lite lugnare och att man faktiskt får vara sjuk. hoppas mitt svar har hjälpt dig och klart man kan skaffa barn man är ju två om det :) jag lever i ett förhållande med ett barn och ser bara possetivt på det :)

 

Logga in för att kommentera det här inlägget.



Inte medlem? Registrera dig här.