FMdiagnos, förtidspensionär/sjukskriven, ensam och utanför!

Tillbaka

Inlägg postat:

2013-09-12 kl. 10:51

Postat av: Guldfiskärtan

FMdiagnos, förtidspensionär/sjukskriven, ensam och utanför!

 

Hej! Jag är en 40 årig kvinna med diagnos FM sedan ca. 7 år, men har varit sjuk i 15 år. Jag blev sjukskriven för 8 år sen och är sjukpensionär sen 4 år tillbaka. Det här betyder att jag inte har någon arbetsplats eller arbetskamrater, vilket för mig fortfarande är oerhört tärande. Jag saknar att få umgås, ha nåt gemensamt och göra roliga stimulerande saker ihop. Visst, jag är med i förening, har förtroendeuppdrag, men det känns ändå inte meningsfullt och räcker inte alls till för att jag inte ska känna mig ensam och väldigt utanför allt. Jag behöver vara mycket ensam, vila och ha lugn, då jag blir sämre av att umgås med folk och den stress man blir påverkad av, då jag är stresskänslig. Men jag mår dåligt av att inte ha några arbetskamrater/vänner som jag möjligen kan ha nåt gemensamt med och kanske kan lämna hemmet på min egen hand och göra nåt utan min familj. De upplever massor, vilket jag är jätteglad för såklart, men jag mår dåligt av att inte själv kunna få åka iväg, träffa andra och ha nåt eget. Jag vill absolut inte vara på nåt anrättat för sjuka eller handikappade. Det är inte det jag söker. I Sundsvall där jag bor, finns heller ingen lokalförening i fibromyalgiförbundet. Jag har tänkt på att jag kanske skulle kunna jobba ideellt nånstans, nån timme några ggr i veckan... Men jag vet inte var... Jag vill absolut inte tillbaka till känslan jag hade när jag arbetsprövade. Då man föste ihop människor med olika problem utan att tänkt tanken om nån på arbetsplatsen kommer att kunna vara ett stöd och inte bara överskölja varann med problem... Invandrare, sjuka och missbrukare... Läs nu inget "fel" i nån av de kategorierna, men i samma kittel kan jag tycka att det i alla fall bara slog undan mina egna ben. När jag sa det, fick jag höjda ögonbryn och ett mumlande om att jag kanske ansåg mig något finare och bättre. Men så var det inte alls, jag behövde en frisk, problemlös atmosfär runtomkring mig, eftersom jag själv arbetat med sjuka familjer med stora problem... Hoppas det är någon som förstår vad jag menar. Det jag vill ha är en gemenskap med människor, möjligen i arbetsrelation, där man får träffas utanför och ha roligt också, utan min familj, så jag har nåt annat och några andra att prata om och allt detta med hänsyn till att jag inte har arbetsförmåga. Ja, det är ingen lätt nöt att knäcka, men känslor är känslor och behov är behov, svåra att kväsa. Varje höst och vår när min man åker på konferenser och kick off drar jag nåt gammalt över mig och är väldigt avis. Jag är en aktiv och social människa men de flesta aktiviteter jag har är även min man med i, och absolut, det är roligt att ha mycket gemensamt i äktenskapet, men för mig räcker inte det här. Jag vill ha nåt eget också, så jag har nåt att berätta. Jag har kapacitet att göra nåt, lust att vara nån men ingen idé om hur jag ska kunna uppnå ett bättre mående psykiskt med de hinder jag faktiskt har med sjukdomen. Vad har ni andra gjort om ni känt så här? Finns det lösningar eller ska jag bara ruttna bort...

 

Inlägg postat:

2014-02-06 kl. 16:05

Postat av: Bittan

hej guldfiskärtan, har läst ditt inlägg fram o tillbaka sen du skrev, men inte riktigt fått till det i tanken. Förstår att du har det knepigt som de flesta av oss fibrisar, "för mycket o för lite skämmer allt" som vi säjer här i Skaraborg. Men ett tipps kanske jag har till dig, kontakta ett äldreboende i din närhet, där finns det med största sannolikhet flera boende som skulle bli hjärtinnerligt glade om det kom en vän, som du. Kolla med personalen vad de skulle tycka om. Själv jobbar jag fortfarande inom vården o känner varje dag att tänk om någon utifrån skulle vilja komma o fika, promenera, handarbeta, läsa, sjunga, spela, prata om ditten o datten, plantera om blommor inne o ute ja listan kan göras lång. Kan detta vara något för dig. Har du sen tut o bjuder på dig själv får du många rika go vänner både bland de boende o bland personalen. Gå till skolan o erbjud att vara med på raster, utflykter, bara finnas för de elever som behöver en famn när dagen känns piss. I korthet bli en volentär där du känner att ditt hjärta hör hemma. Lycka till Du vet att du behövs trots att allt inte blev som det var tänkt. Kram Kram

 

Inlägg postat:

2014-07-21 kl. 19:58

Postat av: Maria74

Hej guldfiskärtan. Det var länge sedan du skrev men jag vill ändå flika in. Det finns många saker man kan göra även som sjuk. Själv är jag volontär på Röda Korset. En timme i veckan bakar jag 20 muffins till deras internationella café, och en timme i veckan pratar jag svenska med invandrare. Om man vill kan man också besöka äldreboenden i Röda Korsets regi. Lite som Bittan föreslog. Det passar inte mig men kanske dig? Jag går i en teatergrupp en gång i veckan. Jag rekommenderar improvisationsteater för då slipper man lära sig repliker. Där får jag skratta. Till hösten tänker jag gå 2 teaterkurser. Jag fikar en gång i veckan med en kompis som är barnledig. Jag åker till ett katthem och klappar katter en halvtimme i veckan. Ja det är det lilla jag klarar av men många bäckar små. Tittar jättemycket på tv play när jag inte orkar något annat. Jag saknar inte att jobba eftersom jag blir sämre av att jobba. Hoppas du fick lite inspiration. Lycka till.

 

Logga in för att kommentera det här inlägget.



Inte medlem? Registrera dig här.